Hantverket

Tove Larsson, fd projektledare inom IT på Ericsson och IBM, driver företaget Brokig silversmycken i Segersta i Hälsingland.
I sin ateljé med utsikt över älven Ljusnan och sjön Bergviken designar hon och tillverkar smycken i silver – dag som natt.

 – När man brinner så för något och har möjlighet att få jobba med det man älskar så är det svårt att sluta!

– Jag gör mina silvermycken på olika sätt och i lite olika silverhalter beroende på vad som passar ett speciellt smycke.

Från början och i regel, arbetar jag mest i 999/1000, den högsta silverhalten, samma som i en silvertacka. Det kallas för finsilver och jag skulpterar fram smycket och bränner.
Se nedan mer om hur!

Vissa smycken är i argentiumsilver 935/1000. Detta silver är mycket likt finsilvret med samma mjuka silverton. Det kan härdas och bli mycket hårt.

Silverdetaljer, såsom lås och hållare samt kedjor köper jag in och de är i sterlingsilver 925/1000.

Jag använder mig även av olika tekniker beroende på vilket smycke jag skall göra och kombinerar ofta tekniken i finsilver med klassiskt silversmide och gjutning.

Smycken som är väldigt tredimensionella och/eller med många detaljer som tex min ros som är knuten runt remmen är lämplig att gjuta upp då den annars skulle bli för tidskrävande att skulptera fram varje gång.

– Att kunna använda sig av olika silverhalter och tekniker gör att jag oftast kan hitta lösningar till de flesta av mina idéer.  Det är som att få fler ben att stå på!

Nej, det är jag inte, det tar lite tid att förklara, men nu läser du ju det här och jag har chans att förklara. 

Jag arbetar i en relativt ”ny” teknik då jag gör mina silversmycken. Det är Mitsubishi i Japan’s patent från början, från 1990. De tillverkar ju inte bara bilar utan även elektronikkomponenter. Silver leder ju ström bra och det ingår en del silver i dem. Mitsubishi tar tillvara och återvinner silvret i komponenterna, så små partiklar att de mäts i micron, som ett fint silverdamm. De tillsätter ett organiskt, cellulosabaserat, bindmedel och vatten till silverpartiklarna så resultatet blir som en massa som är mjuk och formbar. Av massan formar jag ett smycke som jag sen torkar och putsar.

Efter det bränner jag smycket i ugn, ca 800 grader. I ugnen tar det eld och brinner så länge det organiska bindmedlet finns kvar. Kvar blir bara silvret. Då lågan har slocknat ligger silverpartiklarna på sina rätta platser, men har små,små mellanrum mellan sig där bindmedlet har varit.

Man kan se genom ungsfönstret att smycket är orangeglödgat och nu startar en krympningsprocess. Det sintrar ihop (smälter samman) och krymper ca 10%.

Det blir alltså homogent rent silver, sk. finsilver, så jag stämplar mina smycken
999 (/1000). Det är samma som i silvertackor och det renaste silver du kan hitta.

Efter bränningen är det en hel del putsning att göra så smycket skall bli riktigt blankt och fint. Silver är nämligen inte blankt från början utan lite vitt.

Det är små,små fjäll av silver som står upp och det är då man stålbortsar och putsar ner dessa som silvret blir blankt.

Man kan tycka att det är brutalt att stålborsta ett smycke, men det behövs särskilt om det är många små detaljer där det är svårt att komma åt.

Efter det polerar jag oftast smycket med en handhållen polermaskin och avslutningsvis slutpolerar jag i en trumlare. 
Trumlaren är en gummitrumma som innehåller små stift och kulor av rostfritt stål som med en polervätska och vatten valsar runt och gnider silvret toppblankt.

På senare tid har jag även gjort mer detaljerade / avancerade smycken som kräver gjutning för att återskapas. 
De – i princip – enda smycken jag smider på klassiskt vis är de skedar och hängen som jag gör av gamla silverskedar. Det är gammalt besticksilver, sk. verksilver och håller en silverhalt på 830 (/1000).